24 familjer: Låt killarna stanna

Framtiden fortfarande oviss för de ideella familjehemmen

VELLINGE/HÖLLVIKEN. De gick i skolan i Vellinge, de hade vänner och någonstans att bo. Sedan fyllde de 18 år. Då skulle de packa ihop sina saker och flytta till ett transitboende och sedan vidare till en ny, okänd ort.– Då tog jag beslutet att Morteza kunde bo hos mig, så att han kunde fortsätta gå i skolan, berättar Barbro Hedlin som är en av de familjer som just nu ställer upp som familjehem ideellt.

Barbro Hedlin hade just gått i pension när den turbulenta hösten 2015 kom.

– Jag tänkte att det behövs folk som ställer upp. Jag kände att jag kunde göra en insats genom att vara en länk till det svenska samhället och språket. Som äldre kvinna är det också kanske lättare att tala om jämlikhet och svenska kulturvärderingar. Som pensionär har jag tid, det var svårare när jag jobbade. Jag och en granne kontaktade Medmänniska nu och jag fick träffa Morteza, som jag blev kontaktperson till, berättar Barbro Hedlin.

Morteza Yawari var 16 år när han flydde från Afghanistan till Sverige 2015. Så småningom fick han ett hem på Duvslaget, ett HVB-hem i kommunen och började läsa svenska på Sundsgymnasiet. Till en början träffades de någon gång i veckan.

– Det kändes jättebra att få träffa Barbro. Hon hjälpte mig mycket, till exempel med läxorna, berättar Morteza Yawari.

Morteza Yawari flyttade in till Barbro Hedlin för cirka fyra månader sedan.

Morteza Yawari flyttade in till Barbro Hedlin för cirka fyra månader sedan. "Annars hade han fått ge upp allt han hade byggt upp här", säger Barbro Hedlin. Foto: Åsa Meierkord

Det var svårt med språket i början, men det gick bättre och bättre. Sedan fick Moretza avslag på sin uppehållsansökan och sedan fyllde han 18 år och efter ett möte på Migrationsverket fick han beskedet att han skulle lämna boendet.

– Vi har överklagat och väntar på besked. Det är en evig väntan. Det tog ju mer än två år att få beslutet att inte få uppehållstillstånd. Det är tufft. När vi förstod att han skulle bli tvungen att lämna Vellinge och allt han har byggt upp här så beslutade jag att han kunde flytta in till mig om han ville.

– Jag blev så glad. Det är så jobbigt att vänta, att inte veta. Nu när jag bor hos Barbro kan jag gå i skolan, träffa vänner. Jag vill gå fordonstekniskt program på gymnasiet för att senare kanske bli flygplanstekniker. Jag gillar motorer och avancerad teknik. Jag vill stanna här och bli svensk medborgare. Jag har ingenting kvar i Afgahnistan. Min mamma och pappa är döda och jag vet inte var min syster är eller om hon lever.

Om inte Vellinge kan klara av det, vem kan då klara av det?

Barbro Hedlin är kritisk till kommunens hantering av de unga och att de öronmärkta pengarna från regeringen inte gick till gruppen ensamkommande som fyller 18 år, så att de kan stanna i kommunen under sin asylprövning.

– Det här handlar inte om pengar. Om inte Vellinge, som är en av Sveriges rikaste kommuner, kan klara av det, vem ska klara det då?

Nu har Morteza bott hos Barbro sedan november förra året. Hur länge han stannar där vet inte någon av dem.

– En viss omställning är det ju. Jag hade bott själv i 20 år innan Morteza flyttade in. Men det går bra. jag har tre regler: Gå i skolan, städa sitt rum och meddela om han blir sen eller inte kommer hem till middag. Det har gått väldigt bra. Han ger mycket tillbaka.

Zaher Sharifi har bott hos familjen Thenfors Linderoth sedan augusti i fjol.

Zaher Sharifi har bott hos familjen Thenfors Linderoth sedan augusti i fjol. Foto: Åsa Meierkord

Ovissheten för de 24 unga killar och de familjer de bor hos är jobbig att hantera.

–Vi försöker tänka "här och nu", men det är ju inte så lätt alltid, berättar Sara Thenfors Linderoth. Hon och de andra i familjen, hennes man Björn, sonen Melker 15 år och döttrarna Kajsa och Majken, välkomnade Zaher Sharifi i sitt hem, när det stod klart att han annars skulle få släppa allt han hade byggt upp i kommunen för att flytta till ett etableringsboende i Halmstad.

– Det var hemskt på transitboendet. Zaher berättade att det var som om att han var ny i Sverige igen, att han fick börja om från början. Då beslutade vi att han fick komma och bo hos oss, så att han kunde gå färdigt skolan, säger Sara.

Först var det lite märkligt med en ny familjemedlem.

– Jag var väl som de flesta, att det verkade vara jobbigt i Afganistan men var inte väldigt insatt i vad det handlade om. Och först var det lite märkligt at ha Zaher boende hos oss. Men vi har lärt känna varandra och nu är jag glad att han är här och att jag kan hjälpa någon, säger Melker, 15 år.

– Nu tänker vi inte på att han är där, säger Majken.

Zaher vill inte flytta från Vellinge. Här tycker han att han har en framtid.

– Jag var väldigt, väldigt ledsen på transitboendet. Nu tänker jag att jag vill bli undersköterska och jobba inom vården. Någon gång i framtiden kan jag kanske läsa vidare till det jag egenligen vill bli, läkare.

Mikael Kinning, Medmänniska nu, tycker att det är bedrövligt hur kommunledningen behandlar gruppen.

– Kommunen fick öronmärkta pengar från regeringen för att de skulle kunna stanna under sin gymnasieutbildning, hade vi fått de pengarna så hade boendet varit löst vid det här laget. Och om man nu tänker bara i ekonomi, så tänk såhär: De här killarna kommer hit och behöver bara ett par år för att lära sig svenska och en yrkesutbildning. Sedan börjar de bidra. De har inte kostat svenska staten någonting i barnomsorg och allt det som hör till barnaåren.

Publicerad 18 February 2018 00:00

Lokaltidningen Vellinges nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna tisdag och fredag