Organdonation:

"Jag har tagit ställning – har du?"

ORGANDONATION. I dag väntar 830 personer i Sverige på ett nytt hjärta, nya lungor, en njure eller något annat organ. De vet att det finns en risk att en matchande donator aldrig dyker upp eller att tiden helt enkelt inte kommer räcka till. Trots det kämpar de varje dag för att få fortsätta leva och hoppet är det sista som lämnar dem.
I vår serie om organdonation kommer vi berätta historierna som slutade lyckligt, men också de som borde fått ett annat slut.
För 15-åriga Jonathan räckte tiden inte till. Fram tills de sista skälvande dagarna hoppades han att nya lungor skulle dyka upp. Han somnade in under ett stjärnbestrött sjukhustak omgiven av sin familj.
För William hann livet knappt börja innan det riskerade att ta slut. Tack vare att hans farbror donerade en bit av sin lever är han i dag en pigg och glad sexåring, vars hjälte och bästa vän är just farbror Daniel.
Mia förlorade sin älskade mamma plötsligt och smärtsamt. 14 år senare kan hon dock glädjas över att hennes mammas död innebar nytt liv åt fyra andra.
Under de kommande veckorna kommer vi berätta deras och många andras historier.
I serien kommer vi även möta de som aldrig slutar kämpa för att ge andra människor en andra chans att leva.
Kerstin har arbetat som transplantationskoordinator i över 30 år. När någon avlider under rätt förutsättningar för att bli donator är det hennes jobb att se till att alla delar faller på plats.
Första steget är att ta reda på den avlidnes ställning till donation.
85 procent av svenskarna ställer sig positiva till att donera. Tyvärr är det få som gjort sin vilja känd. I donationsregistret finns i dag 1 573 525 personer registrerade.
För att skona anhöriga från att tvingas ta det beslutet i en pressad situation är det viktigt att du tar ställning och anmäler detta till donationsregistret. Det tar bara några minuter.
Jag har tagit ställning. Har du?

Det finns tre sätt att göra sin vilja känd: via anmälan i donationsregistret, ett donationskort eller genom att berätta för sina närstående.

Publicerad 16 July 2017 06:00

Lokaltidningen Vellinges nyhetsbrev

Anmäl dig till vårt nyhetsbrev och få de senaste nyheterna tisdag och fredag

Hanna Varmaz:

Höj rösten!

TRELLEBORG. Hanna Varmaz blev utsatt för mobbing i skolan under flera år. Ett sätt att bearbeta det som hände var att skriva om det på sin blogg. Nyligen blev hon utvald att medverka som rådgivare för appen ”Speak Up”.

Appen ska göra det möjligt för elever att rapportera in händelser om mobbing och kränkande behandling anonymt.

Hanna Varmaz hoppas att  den kan vara till hjälp för utsatta elever.

–  Det är väldigt många som utsätts för mobbing och som inte får hjälp. Problemet är att skammen och skulden ofta läggs på offren och inte på förövarna. ”Han har också det jobbigt”, ”Du vet hur killar är”. Det är fel. Våld och mobbing kan aldrig ursäktas, säger Hanna Varmaz som dagligen får frågor och kommentarer om mobbing –  och även en massa kärlek från barn och ungdomar på sin blogg.

Enligt Hanna Varmaz? ska man inte heller behöva känna att man måste skaka hand  med den som har mobbat.

– Det leder inte alltid till något bra. Det som däremot är viktigt är att våga höja rösten – speak up! Det hjälper inte att hålla tyst och försöka göra sig osynlig. Backa inte.

Bloggen var ?ett sätt för Hanna att få ur sig alla jobbiga händelser.

– Många utsatta blir deprimerade för att man stänger in allt. 47 barn om året tar livet av sig på grund av mobbing. Problemet måste tas på allvar, säger Hanna Varmaz som mår bra i dag tack vare sin familj och sina läsare på bloggen.

åsa meierkord

Hanna Varmaz:

Höj rösten!

TRELLEBORG. Hanna Varmaz blev utsatt för mobbing i skolan under flera år. Ett sätt att bearbeta det som hände var att skriva om det på sin blogg. Nyligen blev hon utvald att medverka som rådgivare för appen ”Speak Up”.

Appen ska göra det möjligt för elever att rapportera in händelser om mobbing och kränkande behandling anonymt.

Hanna Varmaz hoppas att  den kan vara till hjälp för utsatta elever.

–  Det är väldigt många som utsätts för mobbing och som inte får hjälp. Problemet är att skammen och skulden ofta läggs på offren och inte på förövarna. ”Han har också det jobbigt”, ”Du vet hur killar är”. Det är fel. Våld och mobbing kan aldrig ursäktas, säger Hanna Varmaz som dagligen får frågor och kommentarer om mobbing –  och även en massa kärlek från barn och ungdomar på sin blogg.

Enligt Hanna Varmaz? ska man inte heller behöva känna att man måste skaka hand  med den som har mobbat.

– Det leder inte alltid till något bra. Det som däremot är viktigt är att våga höja rösten – speak up! Det hjälper inte att hålla tyst och försöka göra sig osynlig. Backa inte.

Bloggen var ?ett sätt för Hanna att få ur sig alla jobbiga händelser.

– Många utsatta blir deprimerade för att man stänger in allt. 47 barn om året tar livet av sig på grund av mobbing. Problemet måste tas på allvar, säger Hanna Varmaz som mår bra i dag tack vare sin familj och sina läsare på bloggen.

åsa meierkord